Bogsering och motorhaveri

Semesterseglingen började lida mot sitt slut, vi planerade att spendera sista två nätterna intill Gällnö i vad vi kallar för "blå lagunen", en väldigt lugn vik med kvällssol och utedass. Hit seglar vi nästan varje helgsegling och det blir även ett eller två stopp på längre seglatser.

Vi gick för segel från Granöören och nådde Gällnö tidig eftermiddag, seglen revades och vi gick för motor in i viken för att speja ut en bra tilläggningsplats. När vi närmar oss och vi precis ska till att ställa motorn på tomgång så stannar den självmant. Det komiska i det hela var att vi under seglatsen pratat om just ett sånt här läge rent teoretiskt, att om motorn dör måste vi på direkten få upp focken för att inte tappa all styrfart.
Tur var väl det, för när Oscar började slita i startsnöret hissade Emelie snabbt rullfocken och vi kunde faktiskt fortfarande styra Kraka framåt, trots i princip vindstillestånd inne i viken. Att välja bästa tilläggningsplats fanns inte på kartan, utan vi fick ta bästa möjliga plats och hoppas att vi skulle nå enda fram. 

Ankaret kastades i och Emelie stod i fören beredd att hoppa i land, men sisådär 6 meter innan land tog det stopp, ingen mer vind fanns att få. Vi fick då för första gången användning av vårt plättankare, det bands fast i förtöjningstampen och vi försökte kasta plätten framför oss för att på så sätt dra oss närmare land.
En segelbåt på andra sidan viken såg vår kamp och kom klättrandes till vår hjälp på de hala klipporna. Tack vare honom kunde vi istället enkelt kasta tampen (utan plätt) i land och han surrade fast oss. Återigen, båtfolk är ett vänligt slag som ställer upp för varandra!

Nu låg vi i alla fall för ankar lagom bra förtöjda för kvällens vindar. Frågan var nu bara hur vi skulle ta oss härifrån imorgon. Vi fick låna insektsnyckel av grannbåten (insektsnyckel står fortfarande på att-köpa-listan) men vi kunde snabbt konstatera att vi inget kunde göra, själva cylindern hade låst sig och rubbade sig inte en millimeter.

Hela kvällen i sittbrunnen gick därefter åt att fundera ut möjliga sätt att ta sig ut från viken, det skulle blåsa motvind hela kvällen och hela morgondagen och utan styrfart skulle vi då hamna rakt i klipporna längst in i viken. Funderingar kring om vi med tamparnas hjälp skulle kunna dra oss runt i rätt läge på andra sidan viken, men oavsett om vi hade skarvat alla tampar ombord skulle inte det räcka runt hela viken.

Valen som fanns kvar var att under morgondagen ringa sjöräddningen, eller hoppas på att en motorbåt passerade och kunde bogsera oss ut till farleden. 
Just då kom en motorbåt av större modell inputtrandes i viken och lade till bredvid den segelbåt som hjälpt oss tidigare under dagen. Oscar gick bokstavligen med mössan i handen och knackade på när vi trodde att deras middag var uppäten. Det visade sig att de hade på känn att vi skulle komma, de var vänner till segelbåten och hade hört om våra problem. De kunde gärna hjälpa oss med utbogsering imorgon förmiddag.
En sån lättnad! 
Resterande kväll ställde vi istället in oss på en hemsegling utan möjlighet till motorhjälp, vi gick igenom vikten av att hålla sams och att hålla humöret uppe. Enligt vindprognosen skulle vi få bra med vind imorgon, dock motvind, men någon vind är alltid bättre än ingen vind.

Vi var tidigt uppe nästa morgon och redo att ge oss av såfort vi fick en signal från motorbåten. Vid 11-tiden var det dags och vi drog oss ut mot ankaret där motorbåten väntade. 
Denna dag var vi oerhört tacksamma att förr-förra ägaren bytt ut knapet i fören till ett starkare (enligt tekniska kommittéens handbok). Bogseringen gick bra och de släppte oss i vindöga precis i farleden utanför viken. 

Pågående bogsering ut ur viken

Där började det som skulle bli en 11timmars segling hem till marinan i Vaxholm. Mestadels på kryss och flera gånger fick vi vända för att få ny fart efter att en färja eller motorbåtars svall tagit all vår styrfart. Solen sken och vinden blåste, det kunde ha varit så mycket värre. Vi hade varit förutseende och kvällen innan förberett mat som enkelt kunde ätas utan tillagning. 

Nästa stora prov var att lägga till mellan y-bommar utan motor, dessutom på en helt ny plats där vi aldrig tidigare varit! Vi funderade noggrant ut en linje att följa, focken halas in och vi gick enbart på storseglet mot bryggan. Vinden kom i snett i sidled från bryggan sett, bra förutsättning för en hyfsad tilläggning hoppades vi. Nödplanen var att sikta mot nocken på bryggan och sedan dra båten med tamp till rätt plats. 

Oscar tar plats i fören och Emelie ska sedan på hans kommando snabbt reva storseglet. Med Emelie vid rodret och Oscar på fördäck styrde vi in mot vår plats, någon meter innan vi passerade början av y-bommen gav Oscar kommandot "NU", och några sekunder senare flöt vi sakta men säkert in rakt mellan ybommarna och Oscar kunde med lätthet hoppa i land utan att behöva ta emot båten.

Detta var nog en av våra vackraste tilläggningar någonsin, så trist att det var helt folktomt i hamnen annars är vi säkra på att vi fått stående ovationer!

Som nybakade seglare fick vi nu en massa kunskap och erfarenheter av segling, visst var det lite nervöst när grunden närmaste sig oss och vi hade varken styrfart eller motor, men allt gick bra och vi var sams och vid gott mod hela tiden! Efter detta borde vi åtminstone få kalla oss amatörseglare?!

Att låsa fast båten tryggt i hamn och styra bilen mot en välförtjänt middag på Max kändes underbart.