Det var den sommaren..

Det visade sig att seglingssommaren 2015 kunde summeras som sommaren med motorproblem.

Vi lämnade åter in motorn hos Kentys på Ingarö, vilket resulterade i att motorn var borta under de finaste veckorna av den svenska sommaren. Trist men sant. 
Det visade sig att det enda som kunde rädda motorn var att byta ut allt innanför kåpan. Turligt nog fick Kenty tag på en nyare motor av samma modell, Selva Oyster 5hk, som hade få gångtimmar och var från 2010. Delarna monterades in under vår huv med vår rigg och generator, sen var det bara att snällt betala. Hur den bara kunde stanna utan att den ens gått ojämnt eller haft dålig kylning är och förblir en gåta. Det viktigaste är att vi nu har en väl fungerande motor med full garanti, till ett billigare pris än om vi köpt en likvärdig begagnad.

Vi hann åtminstone få några fina sensommar helger och höstdagar i båten innan det var dags för upptagning. 
Från detta år ligger båten på Roslagsbåtar intill Björnhammarvarvet under vintern. Mycket smidigt då man bara mastar av båten, kör dit pallmaterialet och sen lämnar båten vid deras brygga. Upptagningen sköter Hasse sen när det passar utan att man själv behöver vara med.

Det är alltid lite vemodigt att tömma båten för säsongen och förbereda för vinterförvaring, det är många långa mörka månader kvar innan nästa säsong startar.

Bogsering och motorhaveri

Semesterseglingen började lida mot sitt slut, vi planerade att spendera sista två nätterna intill Gällnö i vad vi kallar för "blå lagunen", en väldigt lugn vik med kvällssol och utedass. Hit seglar vi nästan varje helgsegling och det blir även ett eller två stopp på längre seglatser.

Vi gick för segel från Granöören och nådde Gällnö tidig eftermiddag, seglen revades och vi gick för motor in i viken för att speja ut en bra tilläggningsplats. När vi närmar oss och vi precis ska till att ställa motorn på tomgång så stannar den självmant. Det komiska i det hela var att vi under seglatsen pratat om just ett sånt här läge rent teoretiskt, att om motorn dör måste vi på direkten få upp focken för att inte tappa all styrfart.
Tur var väl det, för när Oscar började slita i startsnöret hissade Emelie snabbt rullfocken och vi kunde faktiskt fortfarande styra Kraka framåt, trots i princip vindstillestånd inne i viken. Att välja bästa tilläggningsplats fanns inte på kartan, utan vi fick ta bästa möjliga plats och hoppas att vi skulle nå enda fram. 

Ankaret kastades i och Emelie stod i fören beredd att hoppa i land, men sisådär 6 meter innan land tog det stopp, ingen mer vind fanns att få. Vi fick då för första gången användning av vårt plättankare, det bands fast i förtöjningstampen och vi försökte kasta plätten framför oss för att på så sätt dra oss närmare land.
En segelbåt på andra sidan viken såg vår kamp och kom klättrandes till vår hjälp på de hala klipporna. Tack vare honom kunde vi istället enkelt kasta tampen (utan plätt) i land och han surrade fast oss. Återigen, båtfolk är ett vänligt slag som ställer upp för varandra!

Nu låg vi i alla fall för ankar lagom bra förtöjda för kvällens vindar. Frågan var nu bara hur vi skulle ta oss härifrån imorgon. Vi fick låna insektsnyckel av grannbåten (insektsnyckel står fortfarande på att-köpa-listan) men vi kunde snabbt konstatera att vi inget kunde göra, själva cylindern hade låst sig och rubbade sig inte en millimeter.

Hela kvällen i sittbrunnen gick därefter åt att fundera ut möjliga sätt att ta sig ut från viken, det skulle blåsa motvind hela kvällen och hela morgondagen och utan styrfart skulle vi då hamna rakt i klipporna längst in i viken. Funderingar kring om vi med tamparnas hjälp skulle kunna dra oss runt i rätt läge på andra sidan viken, men oavsett om vi hade skarvat alla tampar ombord skulle inte det räcka runt hela viken.

Valen som fanns kvar var att under morgondagen ringa sjöräddningen, eller hoppas på att en motorbåt passerade och kunde bogsera oss ut till farleden. 
Just då kom en motorbåt av större modell inputtrandes i viken och lade till bredvid den segelbåt som hjälpt oss tidigare under dagen. Oscar gick bokstavligen med mössan i handen och knackade på när vi trodde att deras middag var uppäten. Det visade sig att de hade på känn att vi skulle komma, de var vänner till segelbåten och hade hört om våra problem. De kunde gärna hjälpa oss med utbogsering imorgon förmiddag.
En sån lättnad! 
Resterande kväll ställde vi istället in oss på en hemsegling utan möjlighet till motorhjälp, vi gick igenom vikten av att hålla sams och att hålla humöret uppe. Enligt vindprognosen skulle vi få bra med vind imorgon, dock motvind, men någon vind är alltid bättre än ingen vind.

Vi var tidigt uppe nästa morgon och redo att ge oss av såfort vi fick en signal från motorbåten. Vid 11-tiden var det dags och vi drog oss ut mot ankaret där motorbåten väntade. 
Denna dag var vi oerhört tacksamma att förr-förra ägaren bytt ut knapet i fören till ett starkare (enligt tekniska kommittéens handbok). Bogseringen gick bra och de släppte oss i vindöga precis i farleden utanför viken. 

Pågående bogsering ut ur viken

Där började det som skulle bli en 11timmars segling hem till marinan i Vaxholm. Mestadels på kryss och flera gånger fick vi vända för att få ny fart efter att en färja eller motorbåtars svall tagit all vår styrfart. Solen sken och vinden blåste, det kunde ha varit så mycket värre. Vi hade varit förutseende och kvällen innan förberett mat som enkelt kunde ätas utan tillagning. 

Nästa stora prov var att lägga till mellan y-bommar utan motor, dessutom på en helt ny plats där vi aldrig tidigare varit! Vi funderade noggrant ut en linje att följa, focken halas in och vi gick enbart på storseglet mot bryggan. Vinden kom i snett i sidled från bryggan sett, bra förutsättning för en hyfsad tilläggning hoppades vi. Nödplanen var att sikta mot nocken på bryggan och sedan dra båten med tamp till rätt plats. 

Oscar tar plats i fören och Emelie ska sedan på hans kommando snabbt reva storseglet. Med Emelie vid rodret och Oscar på fördäck styrde vi in mot vår plats, någon meter innan vi passerade början av y-bommen gav Oscar kommandot "NU", och några sekunder senare flöt vi sakta men säkert in rakt mellan ybommarna och Oscar kunde med lätthet hoppa i land utan att behöva ta emot båten.

Detta var nog en av våra vackraste tilläggningar någonsin, så trist att det var helt folktomt i hamnen annars är vi säkra på att vi fått stående ovationer!

Som nybakade seglare fick vi nu en massa kunskap och erfarenheter av segling, visst var det lite nervöst när grunden närmaste sig oss och vi hade varken styrfart eller motor, men allt gick bra och vi var sams och vid gott mod hela tiden! Efter detta borde vi åtminstone få kalla oss amatörseglare?!

Att låsa fast båten tryggt i hamn och styra bilen mot en välförtjänt middag på Max kändes underbart. 

2 veckors semestersegling

2 veckor ombord, en sån dröm! Vänner som var kvar i stan berättade om regnoväder var och varannan dag, men med handen på hjärtat så fick vi ändå helt okej väder. Tillräckligt varmt för att varje dag kunna segla i shorts och sola i sittbrunnen. Men tillräckligt mycket regn för att även regnkläderna kom till användning var och varannan dag.

Under dessa två veckor skulle vi hinna med att hälsa på vänner och familj på Sandhamn, Vätö och Blidö. I vanliga fall hade vi lagt rutten efter vinden, men denna gång låg rutten mer eller mindre klar från start med bara lite justeringar längs vägen.

En av våra favoriter är naturhamnen Säck. Den skyddar mot alla vindar och bildar som en liten oas. Säck är ingen hemlighet för sjöfolket och då den ligger såpass skyddat är det alltid fullt med båtar här. Men det ligger någon charm över det också, om man får till en bra blandning mellan ensamma vikar och fulla naturhamnar tycker jag semestern blir väldigt lyckad!

Bästa utsiktsplatsen i Säck

Men efter flera dagar är det rätt skönt att lägga till i en gästhamn, ta en dusch och äta mat på restaurangen. Kraka ser oftast ut som en stor jolle där hon ligger hoptryckt mellan de större båtarna. Tack vare det får vi ofta plats i hamnarna trots att de ser fulla ut! Årets gästhamnar blev Sandhamn och Fejan. Sandhamn är ingen större favorit, hamnen är alltid fullproppad och det är mer fokus på fest än något annat. Men som ö är Sandhamn otroligt vacker och trevlig, käka en hamburgare på dykarbaren, köpa seglarbullar på bageriet och ta en promenad till stranden på andra sidan.

Fejan däremot är en stor favorit, Emelie har varit på Fejan sedan barnsben och nuvarande ägare har verkligen gjort restaurangen till något extra! Vi kom lagom till deras champagnetisdag, då en flaska champagne säljs för några hundralappar. En sån lyx att se solnedgången med ett glas kallt bubbel och färska räkor!

Solnedgången sett från sittbrunnen på Fejan

Men den absolut bästa gästhamnen är ändå på Vätö, vi menar såklart Emelies föräldrars landställe. Att sova i en riktig säng kändes bättre än vi kunde ana, och all proviant kunde fyllas på då de varit så vänliga och handlat åt oss innan ankomst!

På hemvägen stannade vi till på Grönöören, precis utanför Blidö hos några vänner. Det är så smidigt att hälsa på vänner med båt, man har sitt eget boende redan fixat så det blir enkelt för alla!

Dukat för middag på bryggan Granöören

Sommarseglingen 2015 blev en riktig hit, men med ett mindre kul avslut. Avslutet förtjänar ett eget inlägg, så mer om det senare.

Motorproblem

Månaderna sprang förbi och på midsommarafton hade vi äntligen tid för att kolla på motorn. 

Vi var säkra på att impellern var trasig med tanke på att vattnet inte sprutade ut ordentligt, så en ny köptes in för att monteras.

Oscar som mekat moppe-motorer som ung fick ta ledningen för dagens mekande. Men det var lättare sagt än gjort, vår propeller satt som fastgjuten och gick inte att rubba. Efter en lång stund fick vi helt enkelt ge upp.

Istället fick motorn åka tillbaka till Kenty på Ingarö för impellerbyte, de specialverktygen som krävdes var inget vi hade.

Motorn kom tillbaka veckan därpå med ny impeller och med beskedet att allt nu fungerar som det ska. Härligt, för nu var det dags för vår tvåveckors semestersegling!

Klara för avfärd och motorn sprutade en stadig och fin stråle, nu var det dags för semester! Vi hann inte långt förens vi märkte att motorn la av när man gasade upp. I början av Askrikefjärden (sista gången vi skulle behöva åka den sträckan!) fick vi därför lyfta av hatten och leta efter problemet. Det verkade vara ena sladden från tändstiften som satt lös, lite tejp fick göra jobbet och motorn gick nu att gasa. Problem solved.

Vi lade till i Skratten och semesterlugnet började infalla sig.

Dagen därpå styrde vi mot klubbholmen Furholmen ( trots hamnbyte är vi fortfarande medlemmar i Viggbyholms båtklubb) som ligger vid Finhamn. Inseglingen till klubbholmen är inte så enkel, det gäller att följa beskrivningen man fått för att inte gå på omärkta grynningar.

Vi fick en bra seglingdag, känns som att vi börjar få till den biten riktigt bra nu! När vi var i höjd med Furholmen var det dags att förbereda för revning, i samma veva vänder vinden och det börjar åska och störtregna. Båten kränger till rejält och storseglet revas snabbt! Oscar får igång motorn på första rycket, men kvar i handen håller han startsnöret! Vi tar oss fint in till bryggan och gömmer oss för regnovädret i ruffen. 

När vädret lättat är det återigen dags att lyfta av motorhatten och fundera ut hur vi ska få tillbaka startsnöret. 

"Man lär så länge man lever" lyder uttrycket, och idag lärde vi oss att man absolut bör ha ett insektsnyckel set ombord. Återigen får vi hjälp av en annan båt på bryggan, en äldre man som har seglat sedan barnsben och har alla möjliga verktyg ombord. 

Efter en del pillande får vi in startsnöret och kan plocka ut stumpen som blev kvar i motorn. Snöret är några decimeter kortare nu men motorn startar på 3:e rycket. 

Oscar mekar med motorn

Ny punkt på inköpslistan: Insektsnyckel!

Slutet gott allting gott!

sjösättning och påmastning

Den 3:e maj fick vi tid för sjösättning och Oscar fick ansvaret för vårt arbetspass. Lagom till att Kraka skulle i vattnet kom Emelie direkt från helgens möhippa redo att hjälpa till.

sista checken innan sjösättning:

• Skruven i botten på rodret ska skruvas i
• Kontrollera att pluggen för loggen sitter ordentligt
• Kontrollera att alla slangar/genomföringar är stängda
• Kontrollera att motorn är ditsatt ordentligt och har färsk bensin i tanken

Allt gick smidigt även denna gång, men då vi sagt upp vår båtplats i Viggbyholms båtklubb behövde vi inom några dagar masta på och segla henne till nya platsen.

I år skulle vi för första gången masta på helt själva, nervöst och spännande. Efter att vi sett över masten ordentligt och lagt alla stag på rätt sida lade vi beslag på hamnen lägsta mastkran.

Emelie stod ombord redo att ta emot mastfoten och Oscar vevade, vädret var optimalt med ingen vind och lite sol. Något som var mindre optimalt var att Oscar, lagom till att mastfoten nådde båten, kom på att han verkligen i just denna sekund behövde gå på toaletten. 

Man kan milt uttrycka det som att Emelie fick smått panik, alla böcker om påmastning säger tydligt att man ALLTID ska vara minst en person som sköter veven och en som står på båten. Minuterna när Oscar var borta kändes som en evighet, men varken masten eller båten rörde sig en centimeter så allt gick bra, förutom att Emelies blodtryck nog sköt i höjden.

När vi skulle fästa sista staget på SB sida fick vi det inte att passa, oavsett hur mycket vi lossade på BB. Vi slet och skruvade ut vanten till max, ingenting hjälpte. Hade staget kympt under vintern? En mer van segelbåt låg lugnt och väntade bakom oss på sin tur, de såg hur vi slet och gav oss till slut tipset att fästa ett schackel på vanten för att på så sätt kunna få fast den i båten. Det var tydligen ett knep de alltid tog till vid påmastning, någon dag senare när de trimmade masten kunde de enkelt ta bort schacklet. 

Bra tips tyckte vi och följde rådet! 

Magiskt nog passade staget utan problem några minuter senare när vi låg vid gästplatsen. Däremot hade klockan redan blivit sen eftermiddag, så att hinna segla upp båten till Vaxholm innan mörkret slog in var helt omöjligt.

2 dagar senare efter jobbet seglade vi istället båten till djursholm, där motorbåten annars ligger.  Då Hydroliften inte skulle sjösättas förrens juni kunde Kraka få nyttja platsen sålänge. 

Vi kom ungefär halvvägs innan vi såg att kylvattnet inte sprutade ur motorn lika starkt som normalt, strax därefter började det istället komma ånga. Vi tog av motorskyddet och drog ner på gasen. Dumma som vi var hade vi ännu inte satt på varken focken eller storseglet, de låg hemma hos Oscars föräldrar i Djursholm. Ett uselt beslut, man ska nog aldrig ge sig ut i segelbåt utan segel!

Motorn klarade hemfärden och ångan blev snart en svag vattenstråle istället.

Men något stod ju uppenbarligen inte rätt till, så motorn togs av båten och fick åka hem på förvaring och genomgång. 

mini-vårrustning

Våren 2015 var en hektisk tid både jobbmässigt och socialt, men oj så kul vi hade!

Vårrustningen av Kraka fick därför skalas ner till att enbart innefatta det nödvändigaste. Emelie tog komp-ledigt någon vardag och satte igång att tvätta av Kraka inför bottenmålning. Färgen satt hårt och ingenstans hade den börjat flagna, skönt att slippa skrapandet!

Vi körde på samma färg som tidigare för bottenmålningen och polering av friborden fick slopas detta år. Under grovstädningen invändigt upptäckte vi att loggen glömts kvar i hålet under vintern, turligt nog verkade inget ha spruckit eller förstörts.

Tidigare säsong hade vi haft svårt att få batteriet att räcka till att kyla vår kylbox under längre seglatser, det sitter en generator på motorn men om man inte kör motorn så ofta laddas ju batteriet inte upp. Vi hade upptäckt under förra säsongens natt-navigering att lanternorna inte heller klarade långa perioder utan att flacka eller att loggen stängdes av. 
Vi satte därför in led-lampor i lanternorna som var godkända av sjöfartsverket, det borde spara på strömmen. På den framtida Att-göra- listan la vi till att kontrollera elen, funkade det verkligen att ladda batterierna om landström var inkopplad?

Motorn lämnades in på service och kom tillbaka i vad vi trodde ett gott skick.

Allt var i princip klart för sjösättning, nu var det bara att vänta på vår tur.

Ny båtplats

Under vinterhalvåret går man och drömmer sig bort till att båtsäsongen kan starta igen! Att-göra-listor skapas och planer smids.
Vi visste redan med oss att våren/sommaren 2015 skulle lämna lite tid över för båtrustning då vi var bokade varje helg från mars till midsommar på allt ifrån möhippor/svensexor bröllop, 60årsjubileum och utlandsresor. Det låter väl som en härlig tid, och det var det! Däremot fick planerna för Kraka läggas åt sidan.

Det enda vi inte längtade till var den tråkiga transportsträckan i Askrikefjärden som var oundviklig varje gång vi skulle ge oss ut. Vi räknade ut att vi "förlorade" 6 timmar varje gång, timmar vi i princip alltid behövde gå för motor. 6 timmar, det är nästan en heldagssegling, timmar man kan ha betydligt mycket roligare för.

Vi började därför leta efter båtplats längre ut, mot Vaxholm och Åkersberga. Tiden är en bristvara för oss i vardagen då bådas arbete kräver mycket övertid i perioder vore det skönt att istället lägga 15 minuters extratid i bilen till hamnen.
Efter kontakt med flera båtklubbar och marinor fick vi äntligen napp! Frodé Marina hade en plats i vår storleksklass. Priset var betydligt högre än vad vi tidigare betalat, men då krävdes inget klubbmedlemskap, inga arbetspass eller vaktpass. Ett snabbt överslag visade att om vi i snitt seglar 10ggr/säsong så skulle varje enkelresa i Askrikefjärden kosta oss 100kr. Var vi beredda att betala 100kr enkelresa för att slippa Askrikefjärden? svar JA! 

Kraka hade fått ett nytt sommarboende!